Som smör i solsken

Madelene och jag släppte ut våra inre, Emma försökte förneka sitt. Det är svårt att beskriva hur känslosamt det blir när ens drömliv utspelas på filmduken, och man själv inte spelar huvudrollen, eller för den delen, någon roll över huvud taget. Jag grät av många anledningar igår kväll när ljuset av High School Musical 3 spelade i mitt ansikte. Hur kan det vara att jag vill att mitt liv ska vara exakt så? Musiken säger så mycket som varken kan sägas med bara ord utan att det känns kostlat och fejk. Varför kan inte mitt liv vara en musikal? Varför kan inte den superhunkige, to-die-for snygge drömprinsen med det smältande leendet och den svimframkallande muskulösa ryggen nästla in mig i hans kärleksnät? Ja, jag erkänner, jag är numera inräknad i den miljonskara av dödsförälskade fjortonåringar.

Åh Zack, varför inte jag? Jag är dömd till ett liv utan kärlek. Jag har blivit så permanent skadad av de hundratals puttinuttiga amerikanska tonårsfilmerna jag sett att jag inte kommer nöja mig med någon mindre än Zac Efron/Chad Michael Murray/Sean Faris utseende som utför bedårande romantiska gester 24 h om dygnet. Kräsenheten är en förbannelse utan like.