memo about love.

Det känns som om det blir mer och mer extremt för varje dag som går. Som för att håna mig. Som om jag sitter ensam och uttorkad på en ö, omringad av ett hav av kärlek. Jag brukade inte tänka så mycket på det. Jag vet att jag har väldigt svårt för att bli kär, men ibland slår det så hårt när alla andra är så lyckliga och jag inte lyckas klämma ut en enda droppe känsla ur mig. Det är bara tomt. Det är som att leta efter något man redan gett upp hoppet om att hitta någonsin igen. Tänk så har jag använt all min kärlek? Det är så lätt att titta tillbaka och sakna, mest för minnena om hur man kände, inte riktigt för vem eller varför. Bara då jag faktiskt kunde känna på det sättet. Jag letar, men allt jag hittar är det tillfälliga.

I'm alone, you're alone - do you want to be alone together?

Mina föräldrar firar 25 år idag. 25 år sen de träffades. Jag får ångest när jag tänker på alla de jag känner eller har hört om som träffades när de var i min ålder, eller till och med yngre, och som fortfarande håller ihop idag. Tänk så har jag egentligen redan träffat honom men att jag är alldeles för cynisk, kräsen och fördomsfull för att inse det. Hur kan jag veta någonting alls om jag inte ens vet vad jag vill ha? Hur kan jag lära mig något om jag inte upplever något? Jag vet, och har fått det sagt till mig många gånger, att jag inte kan vinna om jag inte chansar. Promblemet är att jag kan inte heller förlora...

Jag tror jag är immun. Jag kan verkligen inte förstå, kan inte sätta mig in i Linns känslor när hon berättar om hennes livs kärlek. Jag vill tro, jag vill kunna förstå, men hur kan man egentligen det om man inte upplevt något liknande? Omedvetet tror jag nästan inte på det, trots att jag litar på varje ord hon yttrar någonsin, men igen - Hur kan man tro på något man inte har personliga bevis för?

Något liknande hände igår när Anna och jag ligger och kollar på film i sängen. In genom dörren kommer Louise med tårarna strömmande ner för hennes kinder. Jag förbereder mig psykiskt på ett grundligt tröstande då jag inser att något hemskt måste ha hänt. Inte förrän en liten stund senare, när hon mellan snyftningarna lyckats visa oss på datorn, insåg jag att hon grät av glädje. Av kärlek. Jag har aldrig sett henne så här någonsin innan, och jag har ändå varit där genom många hennes kill-faser. De har varit tillsammans i två månader men vet redan att de vill spendera resten av deras liv tillsammans, och tro mig, det är mer än bara ord som visar på det. Hon satt i förmodligen tjugo minuter och berättade varför hon är så lycklig. I början var jag som vanligt relativt oberörd trots hennes vackra ord, men efter ett tag slog det som för mig låter klyshigt och för bra för att vara sant, faktiskt var exakt vad hon kände. Det tog hårt och tårarna brände bakom mina ögonlock.

Jag insåg att jag inte har någon aning om när, eller om, jag någonsin kommer få känna så.
Jag insåg att ingen någonsin sagt "jag älskar dig" till mig på det sättet.